FONOGRAFEN

Owino-marknaden som brann ner för ett tag sen har ursäkta utrtrycket, men rest sig ur askan. Idag syns det inte ens att det har brunnit alla försäljare är tillbaka på exakt samma ställen och med exakt samma varor.. Under tiden har två andra mindre marknader brunnit ner och igår kollapsade den andra byggnaden på två veckor vilket orsakade 2 personers död.
Något måste göras. Musevenis lösning? Häng dem!

Citat i Daily Monitor:

"Buildings cannot continue to collapse like that; this is murder and the engineers must be hanged. I am sure action will be taken,” Mr Museveni said while addressing journalists at State House Nakasero.

Förra veckan var president Yoweri Museveni i London för ett Common Wealth-möte. Då passade BBC på att fråga honom angående hans utnämning av sin fru - Janet Museveni till minister, vilket skedde för några veckor sedan. Han svarade att först och främst handlade det om hennes kompetens, han har så många gånger blivit besviken på sina ministrars handlingsförmåga. Han fortsatte med att säga att han kunde tillåta att hans familjemedlemmar ägnade sig åt detta ”profession of sacrifice and not privilige” som det innebär att jobba i regeringen eftersom han själv i så många år ägnat sig åt denna ”sacrifice”. Verkligen retorik som ekar ganska obehagligt.

För att illustrera är det inte få av Musevenis släkt och vänner som han tillåtit ägna sig åt denna ”profession of sacrifice”:
Till exempel: Fru Janet Museveni: State minister för Karamoja-distriktet, bror Gen Salim Saleh: Senior Presidential Advisor, svåger Sam Kutesa: utrikesminister, son Muhozi Keinerugaba: commander of the Special Forces, dotter Natasha Karugire: Private Secretary to the president. Systersson Joseph Ekwau: Private Secretary to the President in charge of Medical Services.. And so on and so forth..

Lunchbuffé på en lokal restaurang: 2500 shilling
En öl i en bar: 2500 shilling
En ananas: 1500 shilling
Åka matatu-taxi in till stan: 800 shilling (även om de alltid säger 1000 för att man är muzungu)
En deodorant: 10 000 shilling
Ett paket cornflakes på Shoprite: 16 000 shilling
Bada i poolen på Sheraton en lördag: 25 000 shilling

Just nu bor jag i ett hus som jag vaktar åt ett holländskt par som är på sin smekmånad. Huset ligger i ett område där alla hus har höga höga staket med taggtråd högst upp och tjocka gallergrindar. Man ser vita personer i vissa av trädgårdarna men inga på gatorna. De åker sina stora SUVs (och här är de verkligen enorma, lika stora som public transport bussarna som transporterar 14 personer) ända fram till gallergrinden, där tutar de tre gånger och en hushållerska kommer och öppnar. De flesta muzungus som bor här jobbar för någon av de sjukt många NGOs som finns i Uganda typ Röda Korset eller Save the Children eller för all del FN. Man blir lite desillusionerad av att se hur NGO arbetet fungerar.  En annan holländsk tjej som jag träffat här hade en olycka där hon och hennes  pojkvän krockade med en bil med en FN-symbol. Det var FN-bilens fel och efter de hade kommit fram till att skadorna skulle kosta 1 miljon shiilling att laga går FN-personen tillbaka till bilen och plockar ut en miljon shilling i nya sedlar från handskfacket..  Genomsnittslönen i Uganda ligger på ungefär 100 000 shilling i månaden.

Jag är säker på att många av NGO-organisationerna gör ett väldigt bra jobb och hjälper personer, men jag kan inte hjälpa att tänka på att anledningen till att det finns så många organisationer här i Uganda är att de västerlänningar som jobbar här kan ha ett väldigt bra liv. Jämför du med grannlandet Sudan så hittar du där inte organisationer som Breakdance as Social Change eller veterinärer utan gränser. Så frågan är hur bekvämt livet måste vara för att man ska kunna tänka sig att hjälpa.

Det har var forstasidan pa Red Pepper nu i fredags. Branden som pa onsdagen forstorde Owino Market och allt for 25000 (!) forsaljare har halkat ner i nyhetsvarderingen for att ge plats for historien om en horny ghost i president Musevenis hus.

I söndags var jag för första gången på den enorma kaosartade Owino Market som ligger mitt inne i centrala Kampala. Det började ösa ner regn och vi fastnade i en av plåtskjulen i en halvtimme medan marken förvandalades till en mindre flod och försäljarna vant och effektivt plockade in sina grejer för att skydda dem.

Inatt brann hela marknaden ner. 25 000 försäljare förlorade i ett slag sina ägodelar och sin inkomstkälla. Slagsmål utbröt när försäljare försökte bryta sig igenom polisspärren för att rädda sina ägodelar. Många hade alla sina pengar undangömda i sitt stånd.

Brandstationen liggen inom synhåll från marknaden ändå tog det en timme för de att komma dit och när de väl var där hade de inte tillräckligt med vatten för att släcka elden. Rykten säger att rädda marknaden inte var prioriterat eftersom staden länge velat riva den och istället bygga ett Shoprite.

När man bara rör sig i Kampala kan man få för sig att Uganda är ett land där de flesta  går på universitetet, kvinnorna har höga klackar och det är västerlänningar i varenda hörn . Så är det dock inte. Igår följde jag med Kristie som skulle besöka några kvinnor som hon köper smycken av.  En femton minuters matatu-ride från Kampala och vi var mitt ute på  landsbygden. På den lilla landsvägen som ledde till en av kvinnornas hus gick man förbi byns läkare, utanför fanns en skylt där det bland annat erbjöds: minor surgery, circumsition. Kvinnorna gör pärlor, paper beads,  av återvunna papper från reklamblad och affischer, och sen smycken av pärlorna.  En av Ugandas mobiloperatörer har en lila logga som de just nu gör kampanjer med, därför var de flesta av smyckena just nu lila. De brukade vara 20 personer, men nu var de bara 19 för en hade precis dött på grund av "stomach problem" vilket betyder att det kan vara i princip vadsomhelst som man inte har haft råd att kolla upp hos en läkare.


 

Den ugandiska regeringen har nu tagit över stämningen av Red Pepper-redaktörerna. De anklagas nu för att försöka förstöra de Ugandisk Libyska-relationerna genom insinuationerna om Col. Gadaffis kärleksrelation med the queen mother of Toro. Redaktörerna försvarar sig med att frågande undra hur en relation mellan en man och en kvinna kunde hota relationen mellan två länder; "In any case it would enhance it", säger de I New Vision. Jag är beredd att hålla med. Kungadömet Toro ser dock mycket allvarligt på historien och kungahusets talesperson sa i samma artikel: "our king is gentle but not docile and those who are making our king shed tears now, we shall make them shed blod".

Till minnes är kungen av Toro är en 16-åring kille och alltså sonen till Gadaffis flamma. Much ado about nothing säger jag. Men jäklar vad de säljer lösnummer. Red Pepper var slut i nästan alla stånden.

Universitetet i Kampala ligger en bit utanför staden och är ett stort campus med massor av studenter, lektionssalar med svarta griffeltavlor och överallt de dinousarielikande marabout-fåglarna.

På biblioteket på Makere- universitetet köper man små papperslappar av the library clerk, sen ger man en av lapparna till the library cloakroom, lämnar in sin väska och får en bricka i konstläder med guldbokstäver på i utbyte. Biblioteket är hur stort som helst och helt inrett i mörk mahogny. På en av väggarna hängde en skylt där det stod att de som hade stulit böcker under Idi Amin-tiden nu kunde lämna tillbaka dem utan bestraffning.

Jag hade ett möte med en av professorerna på mass communication-fakulteten. Utanför hennes fönster låg skolans born again-kyrka de gudstjänst, var fullsmockad och gospelsången ekade över hela området.

Professorn parade ihop mig med en av sina studenter som tog mig till lunch, vi åt en buffé för 2500 shilling, men jag har absolut ingen aning vad det var något av det var för något. Hon eskorterade mig sen till en organisation som har en egen radiostation som jag skulle prata med. Det tog 1 timme och fyra matatu-byten. När vi kom fram var hon som jag skulle prata med inte där, så vi fick åka tillbaka igen.

Ugandas största och ganska vidriga tabloid, the Red Pepper har lyckats skapa en mindre diplomatisk kris . De senaste veckan har de publicerat artiklar som inte ett dugg inlindat påstår att Libyens prins Muammar Gadaffi har en kärleksrelation med drottningmodern i Toro-kungadömet i norra Uganda. Rubrikerna i Red Pepper har varit:

"Toro Queen sex secrets revealed, Gadaffi asks Toro Queen for a baby boy, Gadaffi, Toro Queen first kiss, Gadaffi, Museveni clash over Toro Queen and Gadaffi buys Toro Queen a plane."

Gadaffi har nu ställt tidningen inför rätta och stämmer dem på 1 miljard dollar..

Enligt mina källor är dock historien sann, det har tydligen varit känt länge att Gadaffi haft en affär med drottningmodern som är änka och mamma till monarken, 16-åriga Oyo Nyimba Iguru.

Artiklarna har blivit extra känsliga eftersom Gadaffi alldeles nyligen blev vald till ordförande för den Afrikanska Unionen och därför anklagas tidningen för att försöka förstöra de Ugandisk-Lybiska relationerna. Fortsättning följer.

På söndagen åkte jag med en etablerad skotsk Kampala-bo till Entebbe. Hon hade en kompis som hade bjudit in till en fishing-competition som hon var med och ordnade. Vi hade föreställt oss någon slags genuin ugandisk helgaktivitet. Istället hamnade vi på någon slags exklusiv sailing-club som endast befolkades av ugandas expat-elit . Det är verkligen en konstig samling av människor. Äldre ärrade holländska män med unga unga ugandiska flickvänner. Några libanesiska affärsmän och brittiska missionärer. Personen som vann hade dragit upp en Nile-parcher på 50 kg. Han fick en trofé. Vi lämnade stället ganska fort och åkte istället till en strand som heter Aero-beach och som har fått sitt namn eftersom den till största del består av två övergivna flygplan. Vid vattnet var det stora varningsskyltar för Bilharzia i vattnet, men de flesta verkade inte bry sig så mycket om det utan badade ändå.

Valentines-helgen visade sig vara en stor event i Kampala.  Aldrig har jag fått så många happy valentine som jag har fått i Kampala den här helgen.  Utanför alla restauranger stod det folk och sålde röda rosor. New Vision hade en tio-sidig valentines-special där alla Ugandas största kändisar berättade vad de hade för planer för den stora kvällen. För killarna är det dock något av ett tvåeggat svärd. Dels så är det: ”The only night to really  celebrate your fantastic love”, men de fick också tipset: ”on your dinner-date place yourself facing the door so you don’t have to turn your head for every  hot woman who enters”.

I Kampala finns det två transportsätt om man inte har egna hjul, matatu eller boda bodan. Matatu är en liten taxibuss med lagstadgad plats för 14 personer, men som kan innehålla betydligt fler än så. Boda-bodan är moppe-taxi som är ännu mer dödsföraktande än Matutun. Man är ju dock tvungen att förflytta sig och jag lyckades inte lista ut vad de ropade ut genom dörren på matutun så jag tog en Boda Boda. Både mopparna och bussarna har skyltar med budskap som: God is God eller Jesus Cares. Hänvisningarna till Guds försyn är inte långsökta för i mötet med Kampalas trafik ber man ganska automatiskt för sitt liv och någon Guds försyn- Ännu mer talande är att i de långa trafikstockningarna som uppstår finns det försäljare som säljer det allra nödvändigaste till trafikanterna: en solfjäder, små barnskor och framförallt: the holy bible.
På hemvägen försökte jag igen ta en matatu. Gick till the old taxi park, fattade absolut ingenting av kaoset. Luften är där så tjock av avgaser att den går att tugga. Jag kröp till korset åkte boda-boda hem. På moppens registreringssylt hade föraren lyckats skriva: God’s Judgement, No Appeal

Dubai måste vara världens konstigaste plats att bo i. Åttio procent av alla som jobbar där är utlänningar, men formellt är landet extremt konservativt och religöst styrt. I princip allt är helt artificiellt uppbyggt.
Att landa på Dubais flygplats var som att landa på flygplatsen från femte elementet eller rymdskeppet i Wall-E .Det känns helt påhittat Det är precis allting på en och samma gång. Först gick jag sömndrucken nästan in i fyra saudiarabier med vita sheiksärkar. De stod och grälade högljutt med varandra. Tre steg från dem stod en heltäckt kvinna som grät helt hjärtskärande. De verkade inte bry sig så mycket om det. Bredvid satt en tysk famil och åt dunkin donuts. Och bredvid dem låg ”ladies prayer room”. Under tiden ropar en kvinna ut flygnummer och destinationer på en extremt sensuell arabiska.
De enda tidningar som fanns tillgängliga på planet var Gulf News. I den fanns de sjukaste sjukaste allahjärtansdagsförslagen. Typ åk ut till den konstgjorda hjärtformade ön och bada i en pool fylld med choklad. mmm. I nöjesdelen var Shaggy intervjuad, han ska uppträda i Dubai i helgen och tyckte att det var stället "where it is happening".