FONOGRAFEN

Att vara vit i Uganda innebär att man ofta känner sig som jag gissar att typ en prinsessa eller Paris Hilton kan göra, man funderar mycket på vad människor tror att det kan få ut av en.  I Kampala ser man inte särskilt många folk som tigger på gatan, den typen av urban fattigdom finns inte riktigt för att de flesta befinner sig i "the village" där de har mat att äta. Däremot finns det extremt utbrett system av sponsor-sökande. Folk kommer upp till en på gatan och säger jag kan inte betala mina school-fees kan du hjälpa, jag letar efter en sponsor till mitt projekt, jag vill komma till Europa osv.. I början när man är här har man garden uppe och tycker inte att det gör någonting, det är klart att man är annorlunda och att folk ser på en på ett visst sätt osv. Men när man varit här ett tag och börjar känna att man är en i gänget och man tycker att man är kompisar och plötsligt kommer frågan om pengar, då inser man hur svårt det verkligen är att någonsin bli en i gänget. För att man representerar alltid någonting annat. Så då tar man upp garden igen och tänker att det är ingen här som gillar mig för att jag är jag utan för att jag är muzungu. Det innebär också att man ständigt understryker att man inte har några pengar, att man är student och inte har någon inkomst. Samtidigt HAR man ju pengar som skulle kunna hjälpa personer, men det innebär ju också att man blir en sponsor vilket betyder att man inte kan vara kompisar. Eller?